Whisper from north

Jag mötte min före detta granne för första gången idag. Vi bodde grannar i ett år. Hela tiden var han Svante, utan att riktigt vara något mer än ett namn. Hans dörrmatta vaktade viktiga saker ibland. En påtvingad plikt. Han frågade om jag väntade på hissen. Det gjorde jag inte. Jag iakttog när han skyndade sig fram och tillbaka till för att hämta alla kassar och göra hissen fri. Fast jag sagt att jag inte väntade på den. Han var på väg. Jag hjälpte inte till. Han visste nog inte att det var jag. En före detta granne. Bara en främling utan namn. Som inte väntade på hissen. Som bara satt och tittade. Som inte hjälpte till. Som inte var på väg.

Han bor kvar i huset där jag en gång bodde.
Jag har flyttat för längesen.
Ibland är jag tillbaka, men jag är bara ett besök.
För i fönstret där jag en gång bodde, har min hemlängtan har svalnat för längesen.

 

Lustigt. När bloggaren Isabella Löwengrip uttalar sig om sin syn på feminism så tycks detta vara fullständigt idiotiskt och oacceptabelt. Hela morgonen har jag fallit över länkar och inlägg hit och dit med svar till Blondinbella, med en bedjan att hon inte ska uttala sig om saker hon inte är påläst om. I princip alla från människor som identifierar sig som just feminister. Som nu uttalar sig om Isabellas personliga åsikter, som om de vore mer pålästa om hennes tankar än hon själv är.
Vad hände med fria åsikter och ett fritt val? Vi övergår i en tid då alla kvinnor förväntas identifiera sig som feminister. För du är ju för fan dum i huvudet om du inte strider för dina rättigheter och möjligheter som kvinna. Nej. Jag arbetar ständigt i mitt inre för lugn och harmoni för att ta mig dit jag vill. Jag knyter mig inte till en grupp och jag identifierar mig inte genom andra människors åsikter och tankar, för det skulle göra mig livrädd att tappa bort mig själv. Jag påstår inte att min självkänsla som ibland når botten skulle vara någon annans fel. Jag skyller inte på männen, inte på kvinnorna, inte på människorna. Jag skyller detta på bristen av lugn och harmoni i mitt inre. Jag delar inte med mig av mina armhålor i sociala medier vare sig de är rakade eller inte, utan väljer att dela mitt liv med människor som faktiskt inte bryr sig ett skit om min kroppsbehåring. Jag väljer att plocka bort energitjuvar och folk som är dum i huvudet, för det är då jag får lugn och harmoni inombords. Jag väljer att läsa om våldtäktsdomar och frågor om hur kvinnan vid tillfället var klädd, jag väljer att tycka att det är bedrövligt. Jag väljer att läsa om sjuka ideal, men jag väljer att tänka att det är just sjuka ideal och inget eftersträvansvärt. Jag väljer att läsa om ojämställdheten i arbetslivet, jag tycker i viss del att det är rätt kasst. Men jag väljer att inte identifiera mig genom någon annans åsikter. Mina föräldrar lärde mig att mina fria åsikter är det viktigaste i världen. De lärde mig att jag aldrig skulle ge dem till någon annan.

 

Du är här nu. Du knarrar under skorna. Du gömmer undan hösten, när du hastigt drar ditt vita täcke över löven som somnat för längesen. Du är här nu. Även fast havet fortfarande ligger som ett öppet sår och väntar på sin skorpa. Du är här nu. Och du har en tendens att dröja innan du åter ger dig av.

 

Vi går i staden som har svårt att somna. Vinden lägger omkull min lugg. Vi andas in den råa luften, men ångrar oss lika fort. Jag klagar mycket. För mycket. På vädret. På de där flingorna som piskar mig likt spjut i ögonen. På vinden som förlamar mitt ansikte. Som om det skulle spela någon roll. Som om livets lycka beror på vädret. Jag känner din hand som söker efter min, den fumlar runt, den hittar hem. Mitt stelfrusna ansikte har svårt att le, men det knakar till. 

 

Nere i södern såg jag vintern som aldrig kom. Där hösten inte hade något slut. Men i fönstret där jag en gång bodde, har min hemlängtan svalnat för längesen.

 

 

Älskade höst. Du är här igen. Du är regnet mot fönstret när mörkret lagt sig. Du är ljusen som brinner timme ut och timme in. Du är löven som byter om och ger sig av. Du är stunden att pusta ut innan snön faller fritt. Du är min tid, att andas in och andas ut.

Så kom det största kapitlet i mitt livs studiebok till sitt slut. Efter 14 år, kottar och äpplen, "tiokompisar", liggande stolen, sökande efter x, grafer och imaginära tal. Efter närmare hundra timmar provtid och tusen timmar studier. Efter grundskolan, Matematik A-E och efter 22.5 högskolepoäng är jag nu klar med matematik. Mitt favoritämne i skolan. Kanske kanske kommer jag någon gång plugga matte igen, men då är det ett fullständigt eget initiativ. Jag är klar med ingenjörsmatten, jag har seglat i hamn. Det räcker inte, jag har även seglat i hamn ingenjörsfysiken. Vilken lycka.

 

 

Varje dag längre från sist vi sågs. Varje dag närmare tills vi ses igen. Min nedräkning från tre veckor och fem dagar är nere på en vecka och tre dagar. Detta är den största av längtan jag någonsin känt. När vi sitter i samma båt, med 70 mil emellan. Då vet han hur han får mig att le. 

 

 

Telefonen ringer, precis som om han hört min tomhet. Den tomhet som ett par timmar innan frågade efter honom. Undrade var han var. Undrade om vi alls skulle ses. Undrade om sommarens veckor i norr skulle förbli lika tysta. Han har en tendens att dyka upp när han vet att det behövs.

 

Denna plats har gjort sitt för nu. Det vet vi båda två. Ändå återvänder vi hit ibland. Kanske för att mätta den hungrande lågan av vänskap. För att den ska kunna brinna vidare. Kanske för att du ska fortsätta dyka upp då, när du vet att det behövs. Inte bara nu, utan resten av livet.

 

Det är sorligt, när det inte längre är samma sak. När bara familjen håller en kvar. När man andas genom ett sugrör i fem veckor. För det är tomt. Det är tomhet. Det är ungdomar i ett litet norrländskt samhälle som skiljts åt. Det är som om vi alltid är här, när vi egentligen aldrig mer kommer vara här, sådär så det är samma sak.

 

 

Vi spenderade helt underbara dagar i fina Dalarna. Jag och han. Min fina. Jag gillar Dalarna. För jag gillar röda hus med vita knutar, jag gillar dalahästar, moraknivar, moraklockor, knäckebröd, falukorv och kvarlevorna efter midsommar. Jag gillar långgrunt i Siljan och picknick på världens längsta insjöbrygga. Jag gillar sommarrodel i Rättvik. Jag gillar Mimosa-stugor. Jag gillar oss och vår semester genom Sverige. Dalarna, Mimosa-stugan, vi kommer att återvända!

 

Jag ställer undan dansskorna, kanske får de vänta på en juldagsdans, kanske inte. Det är något speciellt som händer i allas hjärtan den där helgen i juli. Hemlängtan, efter dyra drinkar och vänner från förr. De flesta hemvändare återvänder nu till sitt, själv blir jag kvar. Kvar i något jag egentligen lämnat för längesen. Jag blir kvar en månad, lite drygt. För arbete och lite studier. Och myggbett förstås. Jag hade visst glömt bort att nästan alla mina vänner flugit ur sina bon. Det är inte längre samma sak.

 

Det är med ont i hjärta som jag vinkar av honom på uppfarten. Tårarna sprutar mest. För att det gör ont. För det ska göra ont när vår första gemensamma semester är slut. När vi suttit i Skodan genom tiotals mil och han sedan fortsätter hem utan mig. När vi stannat för att handla polkagrisar i Gränna. När vi firat min födelsedag för första gången tillsammans. När vi besökt Mellbystrand, Helsingør, Ullared, Varberg och Partille. När vi åkt till Dalarna och bott i världens finaste Mimosa-stuga. När vi härmat dalmål och tittat på moraknivar och dalahästar. När vi badat i Siljan och alltid bottnat. När vi äntligen hamnat i Sveg. När vi stannat i fina Östersund, för att vi båda suktade efter Jämtland. När vi åkt upp till norr och hatat mygg. När allt det där är över, då fattas han mig. Då gör det ont. När jag trillar ihop i hans famn när han egentligen borde åkt för längesen. När jag inte kan andas för att tre veckor och fem dagar känns som en evighet. För att 70 mil är för långt att pendla. För att jag älskar honom. För att jag älskar vår egna lilla familj.

Kärlek, Tanja

Helgen som gick spenderades med min kärlek i Helsingfors. Vi såg Bryan Adams och Eppu Normaali. Vi myste. Vi pussades. Mycket. Vi gick i regnponchos och skrattade mest.

Det blir inte alltid som man tänkt sig från början. Kanske är det just det som gör livet lite bättre. Man tror sig kunna förutsäga de nästkommande åren. Man tror sig kunna bege sig långt bort för att hitta något man saknar hos sig själv. För nya perspektiv och längre somrar. Men i allt detta bege sig långt bort, glömmer man bort resan inåt.

 

Så blir man kär. Man fäller hjärter kung. Och blir innerligt lycklig.

 

Kanske kommer jag sakna Storgatan 8. När hösten tränger sig på. När löven är gula. Och röda. När mörkret smyger in. När värmeljusen brinner timme efter timme och jag ska fixa tentan. När jag har hemlängtan. När han hälsar på. När våra läppar möts. Domkyrkans slag när jag inte kan somna, när jag egentligen borde gjort det för längesen. När jag lever mitt småländska liv med min norrländska mentalitet. Dragspelsmannen och hans line-up. Kanske kommer jag sakna när hösten inte har något riktigt slut. Kanske. Men för en ny början, krävs ett slut. Och så är det med det.

Ibland är jag där igen. Jag kunde ta på den där känslan under förra veckan när det var dags igen. Den där känslan som gör mig melankolisk och ger mig en hemlängtan till en förgången tid. Jag var där igen. Högt upp bland molnen och fri. Sådär fri som jag kände mig då, när målmedvetenhet var så närvarande i allt jag gjorde. 

 

Jag står på en annan perrong i livet nu. Jag väntar på ett tåg jag trodde skulle komma om många år, men samtidigt är jag så oerhört redo att kasta mig ombord. Livet har aldrig känts så vackert som nu. Så vackert som du, älskling.

 

 

Älskade troll.

I tystnaden kunde jag höra våra små fötter springa omkring. Jag kunde se våra gömställen som vi så flitigt letat under kurragömmat. Jag visste var varje sak hade haft sin plats. Den vildvuxna trädgården gömde en helt annan tid. Under ogräset fanns vi. Traktorn stod parkerad under tallens grenar och i köket möttes jag av samma doft. Huset var alldeles tomt, men samtidigt hade det aldrig varit så fullt. Så fullt av minnen, från en sedan länge förlorad tid. En barndom som aldrig ska glömmas. Tack för alla minnen, ni lever med mig i hjärtat. ♥

Jag hade ett mål för augusti, jag fixade det ikväll. Ibland är lycka ett svagt ord när det där "jävlar-anammat" inom en rott ekan i hamn. Det är så tyst och vackert inombords när man än en gång visar vad viljan där djupt inne kan åstadkomma. Det var en ny Tanja jag träffade idag. En hjälte.

Som soldater har vi krupit på den blöta gräsmattan, i regn och rusk har vi löpt längs Tornedalens vägar. Det finns inte en enda motor i hela världen som klår ljudet av oss ståendens på gruset.

6 veckor är över. Ett elitträningsprogram finns bakom mig, fullföljt. Siktet var inställt på bikiniform, men vid målgången hade det glömts bort. Jag har fått så mycket annat, så mycket mer livsviktigt.

En dag att minnas, 30 maj.

Temperaturen har under de senaste dagarna vilat nära blyga 40 minus. Samtidigt har solen smekt med sina strålar och hjärtat har varit varmt. Mina händer har värmt sig runt kaffemuggen och orden har flödat då de kritvita händerna smekt tangentbordet. Kanske är det här, i det kallaste norr som den stora inspirationen gömmer sig? Inspirationen som behövs för att kunna beröra. Överallt möts jag av underbara människor och det är nog det jag saknar när jag beger mig härifrån. Berörande samtal med främlingar.

Hösten står så oplanerad som den möjligt kan bli, men kanske är det bäst så. Att vänta och se. Inom mig finns dock en längtan som vill kasta sig iväg. Jag vill sätta mig på ett tåg som tar mig tusen bort och tycka om det som blivit min omgivning. För överallt möts jag av frågorna. Precis som om det i min panna står skrivet vilken väg jag måste ta. Jag är lika fri som jag alltid varit och jag trivs med det.

Jag önskar att mina känslor inte vore så ångestladdade. Så rädda för nuet. Så rädda för att släppa taget om en redan förlorad tid. Jag vet hur jag med tankes kraft förändrar mitt liv. Men gång på gång dras jag ner i mitt emotionella krig. Det är sån jag är och sådan jag kommer att vara tills jag lättar ankaret igen. När tårarna kommer tillåter jag dem att falla, för här finns ingen skam.

Redan i förordet rann tårarna under hennes glasögon. Jag tackar alla högre makter för att jag fått just min mor. Mitt karma är det allra renaste och de tårar hon fällde var det finaste av beröm jag någonsin kommer att få. Där slog vi oss ner i varsin soffa med varsitt exemplar och lät ögonen försiktigt stryka vartenda ord. Jag var där igen, i skrivande stund. Där jag var för ett år sedan. Med samma känslor och samma insikter. Kanske var det ödet som levererade boken till min brevlåda just idag. Den bok jag skrev för att hedra de människor som förändrat mitt liv men gått iväg tidigare. Just idag då en av dessa skulle fyllt 100 år. Jag kanske är författare nu? Vad vet jag. Ärligt talat klarar jag mig bra utan titlar, jag vill vara Tanja och göra det jag gillar. Det jag gör bäst, för när jag gör det på mitt eget sätt så gör jag det så jävla bra. With love, Tanja

Jag packade väskan och slog mig ner på bussen. Längtan efter ny luft, att få stilla den hunger av saknad som bit för bit åt upp mig och gjorde mitt hjärta mörkt. 

Norra Norrland passerade. Med musiken i mina öron betraktade jag världen från de fönster där ett par droppar regn envist hängt sig kvar. Lika envist som jag satt kvar, timme efter timme. Det är lustigt hur alla platser är så vackra i mina ögon och hur grå och ful min egen hemort är. I huvudet skrev jag ner mina funderingar, jag band ord med känslor och lämnade dem sedan kvar för framtidens behov.

Jag klev av i Östersund och tog emot en del av saknaden i mina armar. Jag log som om jag alltid lett. Jag log som om de senaste fem månaderna spenderats leendes. Som om sorgen aldrig funnits där. Som om smärtan inte existerat. För när man åter kan le så Ler man. Jag skrattade högt. Jag skällde och var förbannad, för sådant hör oss till. Sådant har vi alltid gjort. Men inom mig fanns hela tiden en stor lättnad, en ny energi som jag lät mig fyllas av.

Med nya insikter och kunskap. Med hjärtat fullt av kärlek och funderingar som kommit till ett avslut. Nya människor och nya ögon att se mitt eget liv med. När bussen rullade genom min hemort så var vädret grått och fult, höstens sol var gömd bakom tjocka moln och människor var upptagna med sitt. Men i mina ögon var gräset grönare än det varit på hela sommaren, de lövfria träden värmde varandra och molntäcket värmde oss. Vackert, så som Övertorneå är när man kommer Hem.

Kanske är saknaden det allra finaste jag har? Att bege mig på besök runt om i Sverige och få se mitt eget liv med nya ögon. Kanske är det verkligen så, att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Med all min kärlek, Tanja.

Ibland är vi tillbaka där vi var förut. Vi står i hangaren och småpratar i väntan på nästa flygpass. Ibland är kylan tillbaka, den rör våra händer och huden blir sträv och röd. Den som varit där vet vad jag pratar om. Vi är så lyckliga, som om ingenting förändrats. Det är en trygghet att se att vi fortfarande har det bra, när vi träffas i en fjärde dimension. Ibland vaknar jag upp med tomheten skavandes i själen, ibland är ensamheten så brutal. Som om den nya kulan jag satt i rullning står i fel lutning och rullar tillbaka, hela.jävla.tiden. Det tar tid och jag ska ge det tid.

Jag vill åter bege mig ut på livets stora hav. Låta mitt segel styra mig mot nya möten och äventyr. Jag vill le och vara lycklig och kanske främst få längta hem till norr.