Whisper from north

Redan i förordet rann tårarna under hennes glasögon. Jag tackar alla högre makter för att jag fått just min mor. Mitt karma är det allra renaste och de tårar hon fällde var det finaste av beröm jag någonsin kommer att få. Där slog vi oss ner i varsin soffa med varsitt exemplar och lät ögonen försiktigt stryka vartenda ord. Jag var där igen, i skrivande stund. Där jag var för ett år sedan. Med samma känslor och samma insikter. Kanske var det ödet som levererade boken till min brevlåda just idag. Den bok jag skrev för att hedra de människor som förändrat mitt liv men gått iväg tidigare. Just idag då en av dessa skulle fyllt 100 år. Jag kanske är författare nu? Vad vet jag. Ärligt talat klarar jag mig bra utan titlar, jag vill vara Tanja och göra det jag gillar. Det jag gör bäst, för när jag gör det på mitt eget sätt så gör jag det så jävla bra. With love, Tanja

Jag packade väskan och slog mig ner på bussen. Längtan efter ny luft, att få stilla den hunger av saknad som bit för bit åt upp mig och gjorde mitt hjärta mörkt. 

Norra Norrland passerade. Med musiken i mina öron betraktade jag världen från de fönster där ett par droppar regn envist hängt sig kvar. Lika envist som jag satt kvar, timme efter timme. Det är lustigt hur alla platser är så vackra i mina ögon och hur grå och ful min egen hemort är. I huvudet skrev jag ner mina funderingar, jag band ord med känslor och lämnade dem sedan kvar för framtidens behov.

Jag klev av i Östersund och tog emot en del av saknaden i mina armar. Jag log som om jag alltid lett. Jag log som om de senaste fem månaderna spenderats leendes. Som om sorgen aldrig funnits där. Som om smärtan inte existerat. För när man åter kan le så Ler man. Jag skrattade högt. Jag skällde och var förbannad, för sådant hör oss till. Sådant har vi alltid gjort. Men inom mig fanns hela tiden en stor lättnad, en ny energi som jag lät mig fyllas av.

Med nya insikter och kunskap. Med hjärtat fullt av kärlek och funderingar som kommit till ett avslut. Nya människor och nya ögon att se mitt eget liv med. När bussen rullade genom min hemort så var vädret grått och fult, höstens sol var gömd bakom tjocka moln och människor var upptagna med sitt. Men i mina ögon var gräset grönare än det varit på hela sommaren, de lövfria träden värmde varandra och molntäcket värmde oss. Vackert, så som Övertorneå är när man kommer Hem.

Kanske är saknaden det allra finaste jag har? Att bege mig på besök runt om i Sverige och få se mitt eget liv med nya ögon. Kanske är det verkligen så, att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Med all min kärlek, Tanja.