Whisper from north

Temperaturen har under de senaste dagarna vilat nära blyga 40 minus. Samtidigt har solen smekt med sina strålar och hjärtat har varit varmt. Mina händer har värmt sig runt kaffemuggen och orden har flödat då de kritvita händerna smekt tangentbordet. Kanske är det här, i det kallaste norr som den stora inspirationen gömmer sig? Inspirationen som behövs för att kunna beröra. Överallt möts jag av underbara människor och det är nog det jag saknar när jag beger mig härifrån. Berörande samtal med främlingar.

Hösten står så oplanerad som den möjligt kan bli, men kanske är det bäst så. Att vänta och se. Inom mig finns dock en längtan som vill kasta sig iväg. Jag vill sätta mig på ett tåg som tar mig tusen bort och tycka om det som blivit min omgivning. För överallt möts jag av frågorna. Precis som om det i min panna står skrivet vilken väg jag måste ta. Jag är lika fri som jag alltid varit och jag trivs med det.

Jag önskar att mina känslor inte vore så ångestladdade. Så rädda för nuet. Så rädda för att släppa taget om en redan förlorad tid. Jag vet hur jag med tankes kraft förändrar mitt liv. Men gång på gång dras jag ner i mitt emotionella krig. Det är sån jag är och sådan jag kommer att vara tills jag lättar ankaret igen. När tårarna kommer tillåter jag dem att falla, för här finns ingen skam.