Resten av livet
0kommentarer
Telefonen ringer, precis som om han hört min tomhet. Den tomhet som ett par timmar innan frågade efter honom. Undrade var han var. Undrade om vi alls skulle ses. Undrade om sommarens veckor i norr skulle förbli lika tysta. Han har en tendens att dyka upp när han vet att det behövs.
Denna plats har gjort sitt för nu. Det vet vi båda två. Ändå återvänder vi hit ibland. Kanske för att mätta den hungrande lågan av vänskap. För att den ska kunna brinna vidare. Kanske för att du ska fortsätta dyka upp då, när du vet att det behövs. Inte bara nu, utan resten av livet.
Det är sorligt, när det inte längre är samma sak. När bara familjen håller en kvar. När man andas genom ett sugrör i fem veckor. För det är tomt. Det är tomhet. Det är ungdomar i ett litet norrländskt samhälle som skiljts åt. Det är som om vi alltid är här, när vi egentligen aldrig mer kommer vara här, sådär så det är samma sak.
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt.
Kärlek, Tanja
Kommentera