Jag ställer undan dansskorna, kanske får de vänta på en juldagsdans, kanske inte. Det är något speciellt som händer i allas hjärtan den där helgen i juli. Hemlängtan, efter dyra drinkar och vänner från förr. De flesta hemvändare återvänder nu till sitt, själv blir jag kvar. Kvar i något jag egentligen lämnat för längesen. Jag blir kvar en månad, lite drygt. För arbete och lite studier. Och myggbett förstås. Jag hade visst glömt bort att nästan alla mina vänner flugit ur sina bon. Det är inte längre samma sak.
 
Det är med ont i hjärta som jag vinkar av honom på uppfarten. Tårarna sprutar mest. För att det gör ont. För det ska göra ont när vår första gemensamma semester är slut. När vi suttit i Skodan genom tiotals mil och han sedan fortsätter hem utan mig. När vi stannat för att handla polkagrisar i Gränna. När vi firat min födelsedag för första gången tillsammans. När vi besökt Mellbystrand, Helsingør, Ullared, Varberg och Partille. När vi åkt till Dalarna och bott i världens finaste Mimosa-stuga. När vi härmat dalmål och tittat på moraknivar och dalahästar. När vi badat i Siljan och alltid bottnat. När vi äntligen hamnat i Sveg. När vi stannat i fina Östersund, för att vi båda suktade efter Jämtland. När vi åkt upp till norr och hatat mygg. När allt det där är över, då fattas han mig. Då gör det ont. När jag trillar ihop i hans famn när han egentligen borde åkt för längesen. När jag inte kan andas för att tre veckor och fem dagar känns som en evighet. För att 70 mil är för långt att pendla. För att jag älskar honom. För att jag älskar vår egna lilla familj.
 
Kärlek, Tanja
Ibland är jag där igen. Jag kunde ta på den där känslan under förra veckan när det var dags igen. Den där känslan som gör mig melankolisk och ger mig en hemlängtan till en förgången tid. Jag var där igen. Högt upp bland molnen och fri. Sådär fri som jag kände mig då, när målmedvetenhet var så närvarande i allt jag gjorde. 
 
Jag står på en annan perrong i livet nu. Jag väntar på ett tåg jag trodde skulle komma om många år, men samtidigt är jag så oerhört redo att kasta mig ombord. Livet har aldrig känts så vackert som nu. Så vackert som du, älskling.
 
 
Kärlek, Tanja
Så kom våren. Hit till kanten av Sundsvall. Hit vid havet, där pojken med de djupa ögonen bor. Hit där jag känner mig så hemma. Här vid havet där jag drunknar i hans famn.
 
 
Imorgon tar rälsen mig nästan 100 mil söderut. Tillbaka till Växjö. Igen. Jag saknar honom redan.
 
Kärlek, Tanja
Kärleken vid havet, där pirret i magen inte tycks ha något slut.
 
 
Kärlek, Tanja
När vi sagt godnatt. När du ligger där fridfullt. När du befinner dig i en värld någonstans långt långt bort. När jag bara vill kliva genom skärmen för att släcka lampan som du glömt och lämna ett avtryck på dina läppar. Då, då är det svårt att hålla tillbaka tårarna. De rullar försiktigt längs mina kinder. För kärleken, lyckan och tryggheten. Men främst för att du är den vackraste jag vet. Och du är min, mitt hjärta.
 
All min kärlek till dig, Emil.
 
Tanja
 
Han fångar mig i sina armar. Hjärtat gör så ont och tårarna tävlar längs mina kinder. Just där och då vill jag inget hellre än att stanna tiden. Jag vill stanna hela livet och aldrig någonsin tvingas åka iväg. Jag vill att han ska sträcka sig fram till mig som ligger kvar i värmen under täcket. Försiktigt lämna ett avtryck på mina läppar innan han smyger ut genom ytterdörren. Jag vill höra nyckeln vridas om i låset och skynda mig ut i hallen för att pussas. När natten smyger sig på vill jag ligga vaken och titta på honom. Jag vill inte vara hundra mil bort med en saknad som exploderar i bröstet på mig.
 
Min fina.
 
Samtidigt är jag så oerhört tacksam. Så tacksam att jag har honom i mitt liv. Att älskas av honom lika mycket som jag älskar honom. Att ha tryggheten, den emotionella lyssnaren och framförallt sin absolut bästa vän. Men kanske det viktigaste av allt, att det finns saknad. För saknad är ett bevis på kärlekens existens. Det får mig att övervinna detta emotionella krig som förs inombords.
 
Det är lustigt. Lustigt hur någon jag förr levde utan, nu är den som följer med mig i tankarna, överallt, hela tiden. I denna gråa värld är jag den röda färgen som sitter på bussen, som promenerar och låter snön falla fritt.
 
Han gör mig färgglad. Han gör mig vacker. Han gör mig lyckligare än jag någonsin varit.
 
Det är lustigt. När kajorna som flyger över stan plötsligt är små små hjärtan.
 
Det är lustigt. Hur det blir. När det är ömsesidigt och alldeles alldeles underbart.
Där stod vi under himlen och natten trängde sig på. Det var du och jag i tystnaden och vyn över en stad som inte sov. Det var trygga armar och kärlek i hela hjärtat. Jag fylldes av ett lugn som jag kände igen från förr. Kanske var det så, att själen längtat efter Östersund.
 
Mitt huvud låg mot din bröstkorg. Hjärtslagen som slog för kärleken som tagit ett fast grepp om oss. Lycklig.
Hösten går mot kallare tider. De röda löven ligger längs stadens gator och de nakna grenarna håller om varandra. Himlen är klar, frosten biter tag i marken och höstsolen smyger sig på om mornarna. Inombords är det varmt, varmare än det någonsin varit. Jag ler stort åt livets sammanträffanden. Jag ler stort mot lyckan som ler mot mig. Ensam, men aldrig ensam. Det är fjärilar i magen och det vackraste av flin som fastnat på näthinnan. Det är trygga armar och fina ord. Det är ömsesidigt och alldeles alldeles underbart. Det är och det kommer att vara.
 
Kärlek, Tanja
 
 
Ibland blir jag fjorton år igen. Jag står och ler ett leende som sträcker sig från det ena örat till det andra. Jag fnittrar. Det låg ett litet paket i mitt postfack. Ett paket som betydde mer än innehållet. Ibland känns det i hela hjärtat. Det är lustigt hur saker och ting blir ibland.
 
 
Kärlek, Tanja