Det känns en aning vemodigt att lämna detta år bakom sig. Hur avslutar jag en bok som jag i framtiden kommer att läsa om och om igen? Det är dags att fylla den sista sidan i den bästa bok jag någonsin kommer att skriva. Mitt livs mest fantastiska år, det år då jag blev jag.

Sista terminen på flygförarutbildningen, sista terminen i Arvidsjaur.
I mitten på mars stod så; "Whisper from North" klar. Min allra första bok som jag skrev till minne av de människor som funnits med mig i min barndom. En bit av min själ svart på vitt, ett mästerverk.
Den 13 april skrev jag mitt allra sista flygprov till Transportstyrelsen och texten: "User has successfully completed this licence" fick tårarna att rinna. Det är en obeskrivlig känsla när man avslutar närmare tiotusen sidor flygteori.
Den 14 maj var det dags för uppflygning. Godkänt resultat och därmed ett kommersiellt flygcerifikat nedpackat i livets ryggsäck. Lycka är ett svagt ord när det handlar om att uppfylla sin barndomsdröm.
Studenten kom, en tid som de flesta människor ser som en befrielse och ett utav de största ögonblicken i livet. För mig var det allt annat än det. Dock skulle jag ljuga om jag sa att studenten inte var fin, men studenten var då vi med vingar på mössan gick genom Arvidsjaurs gator med tårarna rullandes längs kinderna. Då ingen ville, men alla skulle skiljas åt. Då det var dags att se tillbaka, tacka och ge sig av.
Sommaren tog fart och det var dags för mig att fylla myndiga år. Det slutade med kidnappning och festival i Kiruna. Det slutade med en slagen hjälte och betongkeps. Men en födelsedag jag förmodligen aldrig kommer att glömma.
28 juli fick jag ta emot en lapp efter godkänd uppkörning för körkort B, fantastiskt.
Augusti inleddes med en resa till Västkusten. Fina Mellbystrand. Jag fann min kärlek för Skåne och besökte Danmark med fantastiska vänner. November inleddes med en resa till världens bästa land, Jämtland. Östersund blev även det en del för mitt hjärta att bära.

Biljetterna är klara. 30 augusti 2012 befinner vi oss i Hufvudstaden.
Vi ser Coldplay. Jag och världens bästa Emelia.

Nattens himmel fylldes av flingor, de föll fritt mot den kalla marken och hoppas nu på att få stanna. Temperaturen balanserar på minusgraderns kant, den må vara sen men vintern kanske äntligen är här. När gatans sken mötte mina morgontrötta ögon så kändes själen lite ljusare. Men ändå finns den där, saknaden efter förra årets första snöfall. Skrattet som kittlar i magen värmer min själ och mitt hjärta som ibland gråter för gångna tider. Långa promenader eller månsken mot motorhuven, allt är välkommet.

Under veckan som gått har jag funderat mycket på hur jag ofta glömde bort hur lyckligt lottad jag var. Hur det fina blev rutin och glömdes bort. Jag gör samma misstag igen. Jag glömmer bort allt det fina med både mig själv och de starka runt mig. Igår kom tårarna. Saltvattnet brände på mina kinder, för att jag har förmågan att glömma bort. För att jag faktiskt har den bästa vännen, de bästa kompisarna och den bästa familjen. För att det finns människor som inte tvekar att dela funderingar över en kopp varmt. För att de finns människor som alltid ställer upp och torkar mina tårar med skratt. För att de vet att livet är.