För exakt ett år sedan avslutade jag ett fint livskapitel. Där stod jag sjutton år gammal med en godkänd uppflygning bakom mig. Jag var världens lyckligaste människa. Ett år senare tittar jag i backspegeln, med stolthet i blicken. Jag beundrar mig själv och den vilja jag besitter. Kanske är det så att det är vårt ljus som skrämmer oss mest? Det faktum att potensialen inom en inte verkar ha någon gräns. Livet tar ibland vägar man aldrig kunnat föreställa sig, en del möten så viktiga så man bär med sig dem resten av sitt liv. När jag avslutade det livskapitlet hittade jag lyckan, den fanns inte i papperslappen som gjort mig till pilot, utan inom mig. Djupt inom mig tändes en låga som än idag brinner lika starkt. För genom att gå sin egen väg, lever man i lycka.

Temperaturen har under de senaste dagarna vilat nära blyga 40 minus. Samtidigt har solen smekt med sina strålar och hjärtat har varit varmt. Mina händer har värmt sig runt kaffemuggen och orden har flödat då de kritvita händerna smekt tangentbordet. Kanske är det här, i det kallaste norr som den stora inspirationen gömmer sig? Inspirationen som behövs för att kunna beröra. Överallt möts jag av underbara människor och det är nog det jag saknar när jag beger mig härifrån. Berörande samtal med främlingar.

Hösten står så oplanerad som den möjligt kan bli, men kanske är det bäst så. Att vänta och se. Inom mig finns dock en längtan som vill kasta sig iväg. Jag vill sätta mig på ett tåg som tar mig tusen bort och tycka om det som blivit min omgivning. För överallt möts jag av frågorna. Precis som om det i min panna står skrivet vilken väg jag måste ta. Jag är lika fri som jag alltid varit och jag trivs med det.

Jag önskar att mina känslor inte vore så ångestladdade. Så rädda för nuet. Så rädda för att släppa taget om en redan förlorad tid. Jag vet hur jag med tankes kraft förändrar mitt liv. Men gång på gång dras jag ner i mitt emotionella krig. Det är sån jag är och sådan jag kommer att vara tills jag lättar ankaret igen. När tårarna kommer tillåter jag dem att falla, för här finns ingen skam.

Det känns en aning vemodigt att lämna detta år bakom sig. Hur avslutar jag en bok som jag i framtiden kommer att läsa om och om igen? Det är dags att fylla den sista sidan i den bästa bok jag någonsin kommer att skriva. Mitt livs mest fantastiska år, det år då jag blev jag.

Sista terminen på flygförarutbildningen, sista terminen i Arvidsjaur.
I mitten på mars stod så; "Whisper from North" klar. Min allra första bok som jag skrev till minne av de människor som funnits med mig i min barndom. En bit av min själ svart på vitt, ett mästerverk.
Den 13 april skrev jag mitt allra sista flygprov till Transportstyrelsen och texten: "User has successfully completed this licence" fick tårarna att rinna. Det är en obeskrivlig känsla när man avslutar närmare tiotusen sidor flygteori.
Den 14 maj var det dags för uppflygning. Godkänt resultat och därmed ett kommersiellt flygcerifikat nedpackat i livets ryggsäck. Lycka är ett svagt ord när det handlar om att uppfylla sin barndomsdröm.
Studenten kom, en tid som de flesta människor ser som en befrielse och ett utav de största ögonblicken i livet. För mig var det allt annat än det. Dock skulle jag ljuga om jag sa att studenten inte var fin, men studenten var då vi med vingar på mössan gick genom Arvidsjaurs gator med tårarna rullandes längs kinderna. Då ingen ville, men alla skulle skiljas åt. Då det var dags att se tillbaka, tacka och ge sig av.
Sommaren tog fart och det var dags för mig att fylla myndiga år. Det slutade med kidnappning och festival i Kiruna. Det slutade med en slagen hjälte och betongkeps. Men en födelsedag jag förmodligen aldrig kommer att glömma.
28 juli fick jag ta emot en lapp efter godkänd uppkörning för körkort B, fantastiskt.
Augusti inleddes med en resa till Västkusten. Fina Mellbystrand. Jag fann min kärlek för Skåne och besökte Danmark med fantastiska vänner. November inleddes med en resa till världens bästa land, Jämtland. Östersund blev även det en del för mitt hjärta att bära.