Så var min allra sista söndagsmorgon på Domängatan 4B, Arvidsjaur över. Likaså min sista lördagskväll. Känslorna är som vanligt många och okontrollerbara. Helt plötsligt kommer trycket under ögonlocken och jag har aldrig varit någon hejdare på att hålla emot. Men kanske ska det vara så.

Känslorna rinner över mig och genom mig. Alla minnen jag önskar att återigen få ta del av. Detta är två år jag kunnat leva om och om igen. Alla de likheter och olikheter mellan mig och er som fått mig att förstå vem jag själv  verkligen är. Ovissheten om när man åter får se era leenden gör mitt hjärta tungt.

Tänk så många människor som passerat i mitt liv. Så många ansikten jag sett, så många röster jag hört. Nu är det er som jag kommer att bära med mig genom livet.
För mycket vatten ska rinna under många broar innan jag glömmer er.





Och Jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Och Jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu

Aldrig kommer jag kunna förstå den kärlek jag har till dessa människor. De människor vars själar lämnat väldigt fina spår i mitt hjärta. De människor som oavsett var jag befinner mig, på ett eller annat sätt alltid kommer att finnas med mig. Mina drömmar är fyllda av separationsångest. Jag kommer sakna er. Era leenden, era skratt, era ord. Men framförallt den trygghet ni alltid gett mig.

Jag blickar framåt och låter vindarna ta tag i mitt segel. Jag låter min båt driva iväg på öppet hav och ta mig dit där jag kan fortsätta jobba på det livslånga förhållandet med mig själv. Där jag kan fortsätta utvecklas för att bli den människa jag vill vara. Ett kapitel ska snart avslutas och ett nytt ska börja ta form. Men hur avslutar man det absolut bästa kapitlet? Kanske med den tystnad som kommer med tårarna. Den tystnad som får tala för sig själv.



“Memory is a way of holding on to the things you love,
the things you are, the things you never want to lose.”

Efter närmare två år av slit så är jag äntligen i mål. Klockan 10.03 lyfte jag tillsammans med kontrollanten i SE-LKO från Arvidsjaurs flygplats. Nervositeten som intagit sig timmarna innan lämnade jag kvar på backen och mitt hjärta och min själ tog över spakarna. 11.34 parkerade jag och efter ett samtal med kontrollanten sa han det. Att jag klarat min uppflygning. Så tog han mig i hand och gratulerade.

Jag satt i hangaren. De där tusen känslorna i kroppen blandades med tystnaden. Framför mig hade jag det plan som min resa en gång började i. Där jag tog mitt första roderutslag mot certifikatet. Solen sken, björkknopparna började slå ut och vindarna tog fast i mitt hår. Ja, jag fixade det. 2 år av slit. Många tårar, men framförallt så har det blivit massvis med skratt. Lördag 14 maj 2011 blir en dag att minnas, Commercial pilot licence.













I keep on coming back to you, my memories in blue.
157 flygtimmar. Nu fattas bara det absolut sista av min flygförarutbildning. Uppflygningen.
Igår flög jag mitt sista EK pass och det tog i hjärtat när jag låg och övade över Storavan och jag insåg att det var för en sista gång. Så många sena kvällar som spenderats just där, i det NW området. Jag kommer sakna det. Att få se solnedgången från 5000 fots höjd en sen fredagskväll. När jag parkerat och stängt av motorn så satt jag kvar en extra stund i planet. Njöt av den känslan som låg i luften. Funderades över livet.
Idag flög jag mitt sista DK pass och när jag efteråt stod på vingstöttan och tankade så kändes det lite tomt i hjärtat. Samtidigt var så jävla nöjd över vad jag åstadkommit under mina sista 1.9 timmar.

Jag älskar det jag gör.