Whisper from north

Många tårar har fallit under veckornas gång. Många minnen har åter vaknat till liv. Och när de där låtarna spelats på radion så har det varit riktigt svårt att hålla emot. Kanske ska det vara såhär. Saknaden. När den vaknar till liv. Kanske ska det vara såhär. Tomt, tyst och kallt när man vet att allt verkligen är slut. Allt har sin gång. Arvidsjaur fortsätter. Storgatan är sig lik. Precis som om vi aldrig ens varit där.

Livet fortsätter. Sommaren är här, min födelsedag är halva veckan bort och solen är på besök efter sjuka mängder regn. Men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på er. Jag är förevigt tacksam för att jag fått äran att spendera de två bästa åren av mitt liv med just er. Jag har uppfyllt min barndomsdröm och träffat några av mitt livs bästa vänner. All min kärlek till er, älskade Flyg3NA ♥

Och Jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Och Jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu

I keep on coming back to you, my memories in blue.

157 flygtimmar. Nu fattas bara det absolut sista av min flygförarutbildning. Uppflygningen.
Igår flög jag mitt sista EK pass och det tog i hjärtat när jag låg och övade över Storavan och jag insåg att det var för en sista gång. Så många sena kvällar som spenderats just där, i det NW området. Jag kommer sakna det. Att få se solnedgången från 5000 fots höjd en sen fredagskväll. När jag parkerat och stängt av motorn så satt jag kvar en extra stund i planet. Njöt av den känslan som låg i luften. Funderades över livet.
Idag flög jag mitt sista DK pass och när jag efteråt stod på vingstöttan och tankade så kändes det lite tomt i hjärtat. Samtidigt var så jävla nöjd över vad jag åstadkommit under mina sista 1.9 timmar.

Jag älskar det jag gör.

Kanske är det så att jag är otroligt lycklig. Kanske är det så att jag är det utan någon speciell anledning, eller kanske är det så att anledningarna är många, så många att de ofta glöms bort. Kanske är jag så lyckligt lottad så att jag blivit lite bortskämd med allt det fina. Ja så är det nog.

Dagens flygtur var drygt 3 timmar lång. 81 liter bränsle senare hade jag sett Sveriges djupaste sjö "Hornavan", de svenska fjällen i horisonten, "Heliga fallet" precis under Sareks nationalpark, jag hade åkt tvärs hela lappland till norrbotten, Råneå och sedan gjort en landing på Kallax helt ensam för att tillsist återvända till Arvidsjaur. När jag satt där i Cessnan 5500 fot upp i luften tänkte jag på det, att jag är så ofattbart tacksam att jag får uppleva allt detta. Att jag inte skulle byta ut denna tid i Arvidsjaur mot någonting i hela världen. Jag tänkte på att det är få människor som kliver upp 05.45 sista lördagen på sitt sportlov för att flyga iväg runt halva norrbottens län. Men så var det ju så, att jag är lyckligt lottad.

Nu är det gjort, lägenheten är uppsagd och 30 juni klockan 13.00 ska den stå helt tom och klar för besiktning. Det tog emot i hjärtat att göra det, jag insåg att mtt livs största resa snart är slut, på riktigt. Men som livet lärt mig; för att börja någonting nytt så måste man avsluta någonting annat.

De senaste dagarna har jag fyllts av en inre lycka. Jag älskar det jag gör och ler varmt inombords. Jag skrattar högt. Jag bygger planer för framtiden och trivs med mig själv. Våren har många känslor med sig som vanligt och jag försöker sprida dem runt om mig. "There's a lot of things to think about, but nothing to worry about".

När jag kom hem idag möttes jag av en handyman iklädd en t-shirt med en stor "Roomservice" logga och ett stort verktygsbälte. Han fascinerades av mina tre kartor som han hunnit få syn på och han tyckte jag såg ut som en tjej som kan göra en kanalsökning själv. Sedan tog han sin slagborr, tackade för sig och försvann ut genom dörren. Ack vilken fin man!

Så var den kvällen kommen. Då vi efter två fina säsonger klev in i rinken för allra sista gången. Den allra sista matchen i Korpserien. Slagnäs stod för motståndet och ärligt talat var det en utav våra allra bästa matcher.

Från början handlade det för en del av oss om att lära sig att åka skridskor, att lära sig passa, skjuta eller överhuvudtaget kombinera klubba och boll. Andra hade spelat hockey halva sitt liv. Men såhär sista matchen så såg man det så tydligt, vilken utveckling vi gjort. Från att ligga sist i serien efter första säsongen till att vinna ett par matcher den andra. Från att stå still på isen eller åka som en flock efter bollen till att utnyttja hela ytan.

Jag kommer sakna alla hårda ord i båset, när en snorloska kommer flygandes över sargkanten. Jag kommer att sakna lukten av flera decennium ingrodd svett i omklädningsrummen. Jag kommer sakna Per-Olov på Korpen. Men mest av allt kommer jag sakna den gemenskap som hockeybockeyn gett vår klass. AJ09NA, ni är bäst ♥

"Medan norrskenet flammade över deras huvuden och stjärnorna hoppade som de gör då det är mycket kallt, och medan marken låg stel och frusen under snötäcket..."

Gårdagen spenderades i fina vänners sällskap. Alltså, riktigt fina vänner. Möjligtvis de finaste. Med Edlund bakom ratten styrde vi kosan 15 mil norrut. Vi möttes av Jokkmokk och vintermarknad. Kalla fötter, suovas, renfäll, samer, Gahhkko (samiskt bröd), varma sockar, tipsrunda och polcirkeln. Och inte att förglömma, Vild-Hasse.

Ni är bäst ♥

Mörkerflygning till fina Skellefteå.
Klarinettmusik på rysk radio, fotboll från Britannien. Precis som om alla dessa sändningar legat och cirkulerat i fler decennier och nu vaknat till liv. Rossligt, brusigt. Precis som om det försvunnit ut i tomma intet och nu återvänt. Vi satt mitt uppe i norra Sverige i ett litet plan och lyssnade på Europa. Mycket fint.
Norrsken. Ett norrsken som låg och gömde sig bakom molnen, men som blev klarare och klarare för varje nautisk mil vi närmade oss. Stjärnor. En himmel som låtit sig lysas upp av små små stjärnor.

Det är stunder som dessa jag lever för ♥

Låg kvar en extra minut i sängen. Funderade. Kände hur en iskall tomhet fylldes, långt in i hjärtat. 5 månader. Vi lättar ankaret igen. Vi fina nitton själar som i tre terminer vuxit ihop. Vi lämnar hamnen. Kommer aldrig i ord kunna beskriva vad denna tid betyder för mig, vad alla tårar jag gråtit över flygteorin och alla skratt jag delat med människor som alltid har stöttat mig. Den hunger som finns inom mig att göra klart det verk som jag endast har en liten bit kvar på, får mig ibland att glömma bort det fina. Det fina runtomkring. Det finns dagar då man vill att tiden bara ska hoppa till den dagen i juni då vi står på trappan och sjunger för fulla halsar, likaså finns det dagar som jag vill att tiden ska gå tillbaka till den 3 augusti 2009 då jag klev på bussen för allra första gången. Det finns redan en saknad inom mig.

Det mesta under året har handlat om att bo hemifrån, plugga och flyga. Jobba på det livslånga förhållandet med sig själv och njuta av gostunder. Ge plats för nya människor i livet och bygga nya fina vänskapsband.

Jag har följt OS i Vancouver under helt galna tider på dygnet. Skrivit mina fyra första prov till Transportstyrelsen. Haft Saw-marathon. Jobbat med två jobb i stort sett hela sommaren och rest genom halva Sverige sommarens sista vecka. En lämnade oss plötsligt men är för alltid ihågkommen. Jag har påbörjat mitt sista gymnasieår och avslutat första terminen av det. Jag har skrivit fyra nya prov till Transportstyrelsen. Sett årets film, Inception. Min familj har flyttat, efter tolv år på samma gata. Jag har överträffat mina förväntningar på mig själv. Jag har haft stunder av ofattbar hemlängtan. Fina lov. Fina vänner. Världens finaste familj.


Det absolut bästa under hela året:

29/4
Min allra första soloflygning.
Svårslaget. Oförglömligt.


30/5








Min och Fridas långnavigering till Övertorneå, Gällivare, Kiruna och Kebnekaise.
Svårslaget. Oförglömligt.

Sista uppgiften för denna termin inskickad. Jag har loggat 54.7 flygtimmar. Nu är det sommarlov.
Imorgon 17.10 åker jag hem till Övertorneå, först ska jag om vädret så tillåter skramla ihop ytterligare två flygtimmar.
Här halvligger jag i min goa soffa en sista kväll och avslutar mitt första år här i Arvidsjaur. Ett år som denna dag känns som bara ett par dagar. Tiden har verkligen gått så fruktansvärt fort men jösses vad jag vuxit som människa. Efter att ha tagit hand om mig själv i 10 månader känns det riktigt konstigt att lämna lägenheten ståendes i två månader. Inte tänka på vad som ska lagas till middag eller samla dessa enorma disk och tvättberg.

Jag har blivit så självständig, så ansvarsfull. Jag har lärt mig att uppskatta och våga pröva. Jag har förstått att saker har en tendens att lösa sig. Jag har träffat några av de finaste människorna, jag har knytit nya vänskapsband. Jag har förstått att man ska ge allt för sina drömmar. Jag har bevisat för mig själv att jag kan.

Igår den 30 maj begav jag mig tillsammans med min klasskompis Frida och vår lärare Johan mot norr. Efter timmar av planering, x antal telefonsamtal ner till Flight Planning Center och fulla av förväntan satte vi oss i planet och jag tog upp checklistan. Vi var 26 minuter sena, men 11.34 lyfte vi från Arvidsjaur och påbörjade en närmare 10 timmar lång resa. I famnen hade jag min karta där vi ritat ut rutten, studsade på Vidsel och fortsatte uppåt i Sverige. Efter ungefär en timme och trettio minuter stannade vi på 6623N02338E och cirkulerade en stund, inte vilken punkt som helst. Övertorneå. Min hemort. Min stora lilla dröm att få flyga över hembyn förverkligades. Runt om i samhället stannade människor upp, kompisar, släktingar, bekanta och grannar och tittade upp mot himlen, och utanför mitt hem stod familjen samlad och vinkade till mig. Hela jag var ett enda lyckorus. Mamma fick "världens bästa morsdagspresent" och pappa var stolt över sin lilltjej. För första gången såg de mig flyga och det på hemmaplan!

Efter Övertorneå styrde vi kosan mot Gällivare där jag skulle studsa och fortsätta upp till Kiruna. I Kiruna stannade vi för att tanka, äta och byta pilot. Läste ett och annat gullesms hemifrån, TACK allihop! Efter Kiruna tog Frida oss genom Lapporten och vidare till Sveriges högsta berg, Kebnekaise. Oj så mäktigt! Jag satt där i baksätet och kunde bara få fram enstaka ljud. Så mäktigt, så oerhört mäktigt. Kameran i högsta hugg och ett par hundra bilder senare styrde vi vidare hemåt. Vi landade i Arvidsjaur 21.37, och två väldigt trötta men ack så lyckliga tjejer gjorde i ordning det sista innan hemfärd. Tack Frida för en underbar söndag!

Vilken upplevelse säger jag bara. En utav det absolut bästa dagarna i hela mitt liv, utan tvekan! Att på en och samma dag uppfylla 3 drömmar är gode bra jobbat. Detta kan jag leva på länge! Flygteorin må tyckas vara tung ibland men det är dagar som dessa som får en att verkligen bli än mer motiverad. Utbildningen är verkligen den bästa, jag har verkligen hittat rätt och jag är nog lyckligast i hela världen!