Whisper from north

Fredagen den 15/4 begav jag mig flygandes upp till Tornedalen. När jag satt i Cessnan och snurrade ett varv över Risudden där min bästa vän Henrik bor, så kunde jag se hur Övertorneå kommun sträcker sig längs den snirklande, otroligt vackra Torneälven. Jag fortsatte min färd uppåt, i riktning till kommunens kärna, det lilla centrum som där finns. Jag snurrade över den plats där jag i 10 år slitit för just detta, att helt själv kunna flyga ett flygplan på 305 meters höjd precis där. Över den plats där min själ slitit för att en dag förverkliga min allra största dröm. Ute på skolgården hade många samlats för att vinka och jag kände hur det gick rakt in i mitt hjärta, så underbart. Utanför kommunhuset fick jag syn på världens finaste mor och när jag svängde upp mot Turovaara så fick jag snabbt syn på bästaste pappa som även han stod och vinkade. Det är en speciell känsla det där, att flyga över sin hemort. Än en gång var det någonting extra speciellt, för nu fick mor och far för första gången se mig flyga alldeles ensam, bara jag sittandes i Cessnan. Lyckan är svår att beskriva, flygandet kommer från djupet av mitt hjärta och att se så många som vinkar och hejar på mig värmer något oerhört.

Jag fortsatte min färd längs Torneälven och besökte även min barndomsby Neistenkangas. Alla de minnen från barndomen som finns sådda i den byn väcktes inom mig och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt nu flög över den plats där mina rötter finns. Det är svårt att beskriva. Men det är en fin känsla. En riktigt fin känsla.

Torneälv


Övertorneå


♥


Neistenkangas


Svanstein Ski

13 april 2011 blir en dag att minnas, för så var 22 kilogram flygteoriböcker, tusentals sidor på engelska, 100-tals timmar av studier och 13 prov till Transportstyrelsen avklarat. Jag fylldes av en lycka, från djupet av min själ, när jag såg den gröna texten "User has successfully completed this licence". I ett och ett halft år är det detta jag ägnat större delen av min tid åt och ärligt talat kan jag knappt förstå att det nu är över. Jag är så otroligt nöjd att jag tagit mig igenom detta, att jag inte svikit mig själv. Det har varit en hel del tårar, besvikelser och uppgivenhet, men vad vore jag utan de där klapparna på axeln när det inte alltid gått vägen, de där klapparna som sagt att allting ordnar sig. Det viktigaste har varit det stöd jag fått av min familj, alla gånger som mor, far och storebror fått mig att inte tappa tron på mig själv. Jag är förevigt tacksam för det, det faktum att oavsett vad så har min familj alltid funnits där för mig. Stundtals har det varit riktigt tungt och påfrestande, men detta har varit min stora dröm sedan barnsben så det är nog den envishet och målmedvetenhet som jag alltid haft, som drivit mig, som fått mig att orka kämpa. Nu väntar en hel del flygning innan certet är i mina händer och jag ska njuta av varenda minut spenderad i luften. Follow your dreams.

Så bar det av igen, navigeringsflygning. Denna gång betade jag av hela "Sveriges sydkust". Strax efter 13.30 igår så startade jag från Arvidsjaur, jag flög raka spåret mot Kallax där jag gjorde en landning, Sveriges längsta bana och jag älskar den. Sedan fortsatte jag min flygtur i en nordöstlig riktning och passerade Råneå, Kalix och nådde sedan mitt sista mål på resan, Haparanda. När jag snurrat en stund på en lägre höjd över staden så steg jag sedan upp och kunde i horisonten se Övertorneå. Och som jag så många gånger sagt så är Tornedalen den absolut finaste delen av Sverige. På hemvägen korsade jag Kallax luftrum och passerade över kusins hus i Sunderbyn, nog var det riktigt fint. Och jag, jag älskar det jag gör.