Whisper from north

Låg kvar en extra minut i sängen. Funderade. Kände hur en iskall tomhet fylldes, långt in i hjärtat. 5 månader. Vi lättar ankaret igen. Vi fina nitton själar som i tre terminer vuxit ihop. Vi lämnar hamnen. Kommer aldrig i ord kunna beskriva vad denna tid betyder för mig, vad alla tårar jag gråtit över flygteorin och alla skratt jag delat med människor som alltid har stöttat mig. Den hunger som finns inom mig att göra klart det verk som jag endast har en liten bit kvar på, får mig ibland att glömma bort det fina. Det fina runtomkring. Det finns dagar då man vill att tiden bara ska hoppa till den dagen i juni då vi står på trappan och sjunger för fulla halsar, likaså finns det dagar som jag vill att tiden ska gå tillbaka till den 3 augusti 2009 då jag klev på bussen för allra första gången. Det finns redan en saknad inom mig.