Whisper from north

Fredagen den 15/4 begav jag mig flygandes upp till Tornedalen. När jag satt i Cessnan och snurrade ett varv över Risudden där min bästa vän Henrik bor, så kunde jag se hur Övertorneå kommun sträcker sig längs den snirklande, otroligt vackra Torneälven. Jag fortsatte min färd uppåt, i riktning till kommunens kärna, det lilla centrum som där finns. Jag snurrade över den plats där jag i 10 år slitit för just detta, att helt själv kunna flyga ett flygplan på 305 meters höjd precis där. Över den plats där min själ slitit för att en dag förverkliga min allra största dröm. Ute på skolgården hade många samlats för att vinka och jag kände hur det gick rakt in i mitt hjärta, så underbart. Utanför kommunhuset fick jag syn på världens finaste mor och när jag svängde upp mot Turovaara så fick jag snabbt syn på bästaste pappa som även han stod och vinkade. Det är en speciell känsla det där, att flyga över sin hemort. Än en gång var det någonting extra speciellt, för nu fick mor och far för första gången se mig flyga alldeles ensam, bara jag sittandes i Cessnan. Lyckan är svår att beskriva, flygandet kommer från djupet av mitt hjärta och att se så många som vinkar och hejar på mig värmer något oerhört.

Jag fortsatte min färd längs Torneälven och besökte även min barndomsby Neistenkangas. Alla de minnen från barndomen som finns sådda i den byn väcktes inom mig och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt nu flög över den plats där mina rötter finns. Det är svårt att beskriva. Men det är en fin känsla. En riktigt fin känsla.

Torneälv


Övertorneå


♥


Neistenkangas


Svanstein Ski