Helgen som gick spenderades med min kärlek i Helsingfors. Vi såg Bryan Adams och Eppu Normaali. Vi myste. Vi pussades. Mycket. Vi gick i regnponchos och skrattade mest.
Kärlek, Tanja
Det blir inte alltid som man tänkt sig från början. Kanske är det just det som gör livet lite bättre. Man tror sig kunna förutsäga de nästkommande åren. Man tror sig kunna bege sig långt bort för att hitta något man saknar hos sig själv. För nya perspektiv och längre somrar. Men i allt detta bege sig långt bort, glömmer man bort resan inåt.
Så blir man kär. Man fäller hjärter kung. Och blir innerligt lycklig.
Kanske kommer jag sakna Storgatan 8. När hösten tränger sig på. När löven är gula. Och röda. När mörkret smyger in. När värmeljusen brinner timme efter timme och jag ska fixa tentan. När jag har hemlängtan. När han hälsar på. När våra läppar möts. Domkyrkans slag när jag inte kan somna, när jag egentligen borde gjort det för längesen. När jag lever mitt småländska liv med min norrländska mentalitet. Dragspelsmannen och hans line-up. Kanske kommer jag sakna när hösten inte har något riktigt slut. Kanske. Men för en ny början, krävs ett slut. Och så är det med det.
Kärlek, Tanja
