Du är här nu. Du knarrar under skorna. Du gömmer undan hösten, när du hastigt drar ditt vita täcke över löven som somnat för längesen. Du är här nu. Även fast havet fortfarande ligger som ett öppet sår och väntar på sin skorpa. Du är här nu. Och du har en tendens att dröja innan du åter ger dig av.
Vi går i staden som har svårt att somna. Vinden lägger omkull min lugg. Vi andas in den råa luften, men ångrar oss lika fort. Jag klagar mycket. För mycket. På vädret. På de där flingorna som piskar mig likt spjut i ögonen. På vinden som förlamar mitt ansikte. Som om det skulle spela någon roll. Som om livets lycka beror på vädret. Jag känner din hand som söker efter min, den fumlar runt, den hittar hem. Mitt stelfrusna ansikte har svårt att le, men det knakar till.
Nere i södern såg jag vintern som aldrig kom. Där hösten inte hade något slut. Men i fönstret där jag en gång bodde, har min hemlängtan svalnat för längesen.
Kärlek, Tanja
