Whisper from north

Jag mötte min före detta granne för första gången idag. Vi bodde grannar i ett år. Hela tiden var han Svante, utan att riktigt vara något mer än ett namn. Hans dörrmatta vaktade viktiga saker ibland. En påtvingad plikt. Han frågade om jag väntade på hissen. Det gjorde jag inte. Jag iakttog när han skyndade sig fram och tillbaka till för att hämta alla kassar och göra hissen fri. Fast jag sagt att jag inte väntade på den. Han var på väg. Jag hjälpte inte till. Han visste nog inte att det var jag. En före detta granne. Bara en främling utan namn. Som inte väntade på hissen. Som bara satt och tittade. Som inte hjälpte till. Som inte var på väg.

Han bor kvar i huset där jag en gång bodde.
Jag har flyttat för längesen.
Ibland är jag tillbaka, men jag är bara ett besök.
För i fönstret där jag en gång bodde, har min hemlängtan har svalnat för längesen.

 

Lustigt. När bloggaren Isabella Löwengrip uttalar sig om sin syn på feminism så tycks detta vara fullständigt idiotiskt och oacceptabelt. Hela morgonen har jag fallit över länkar och inlägg hit och dit med svar till Blondinbella, med en bedjan att hon inte ska uttala sig om saker hon inte är påläst om. I princip alla från människor som identifierar sig som just feminister. Som nu uttalar sig om Isabellas personliga åsikter, som om de vore mer pålästa om hennes tankar än hon själv är.
Vad hände med fria åsikter och ett fritt val? Vi övergår i en tid då alla kvinnor förväntas identifiera sig som feminister. För du är ju för fan dum i huvudet om du inte strider för dina rättigheter och möjligheter som kvinna. Nej. Jag arbetar ständigt i mitt inre för lugn och harmoni för att ta mig dit jag vill. Jag knyter mig inte till en grupp och jag identifierar mig inte genom andra människors åsikter och tankar, för det skulle göra mig livrädd att tappa bort mig själv. Jag påstår inte att min självkänsla som ibland når botten skulle vara någon annans fel. Jag skyller inte på männen, inte på kvinnorna, inte på människorna. Jag skyller detta på bristen av lugn och harmoni i mitt inre. Jag delar inte med mig av mina armhålor i sociala medier vare sig de är rakade eller inte, utan väljer att dela mitt liv med människor som faktiskt inte bryr sig ett skit om min kroppsbehåring. Jag väljer att plocka bort energitjuvar och folk som är dum i huvudet, för det är då jag får lugn och harmoni inombords. Jag väljer att läsa om våldtäktsdomar och frågor om hur kvinnan vid tillfället var klädd, jag väljer att tycka att det är bedrövligt. Jag väljer att läsa om sjuka ideal, men jag väljer att tänka att det är just sjuka ideal och inget eftersträvansvärt. Jag väljer att läsa om ojämställdheten i arbetslivet, jag tycker i viss del att det är rätt kasst. Men jag väljer att inte identifiera mig genom någon annans åsikter. Mina föräldrar lärde mig att mina fria åsikter är det viktigaste i världen. De lärde mig att jag aldrig skulle ge dem till någon annan.

 

Hela familjen samlad står vi på gården som nyss var grön. Där myggorna slogs om första parkett till den som envist försökte suga åt sig av sommarens få solstrålar. Där, på gården där gräset nyss klipptes, ligger isen och blänker med döda-vinkeln under skorna. Snötäcket rivs upp av plusgraderna som försiktigt kikar fram på termometerns siffror. Det är lite mulet med fukt som hänger i luften. Men kärleken är tydlig, den kärleken som familjen omfamnar mig med. Han är också här, min stora kärlek. Vid tolvslaget möts våra läppar och himlen är fylld av fyrverkerier. Ett rött hjärta lyfter sakta mot evigheten, det slår för oss.

 

2013. Jag funderar, låter året passera i minnet där ögonblicken etsat sig fast. Jag sammanfattar året med "sambo". Äntligen besegrade vår kärlek distansen och innan sommaren riktigt blommat ut var adressändringen ett faktum. Tiden innan dess minns jag knappt, en daglig kamp med ett värkande hjärta. Studenthjärta. Där våren försvann i matematik. När flyttlasset packats upp flög vi till Helsingfors för Bryan Adams, följt av en bilsemester genom hela Sverige. Jag föll för Dalarna och Sveg. Jag svarade i telefon åt hemkommunen. Med höstens intåg påbörjade jag en livslång resa för att alltid älska mig själv, jag är en bit på väg. Vi firade vårt första år tillsammans. Julen även den vår första tillsammans.

Tack 2013 för alla stunder med mig själv. För alla stunder tillsammans med den jag älskar. För mamma och pappa som hjälpte mig med flytten. För brorsans band som bodde hos oss. För nästan 100 kg hjortron som passerade köksbordet. För min första skogsbruksplan. För stugmys i Jämtland. För nya jobbet och nya arbetskamraterna. För besöket i Stockholm. För barnen som föddes. För Erika som överraskade mig dagen innan julafton. För juldagsdansen. Tack 2013 för att du kryddat livet med kärlek och välmående. Tack 2013 för älgarna i slaktboden.

 

Kärlek, Tanja

Du är här nu. Du knarrar under skorna. Du gömmer undan hösten, när du hastigt drar ditt vita täcke över löven som somnat för längesen. Du är här nu. Även fast havet fortfarande ligger som ett öppet sår och väntar på sin skorpa. Du är här nu. Och du har en tendens att dröja innan du åter ger dig av.

 

Vi går i staden som har svårt att somna. Vinden lägger omkull min lugg. Vi andas in den råa luften, men ångrar oss lika fort. Jag klagar mycket. För mycket. På vädret. På de där flingorna som piskar mig likt spjut i ögonen. På vinden som förlamar mitt ansikte. Som om det skulle spela någon roll. Som om livets lycka beror på vädret. Jag känner din hand som söker efter min, den fumlar runt, den hittar hem. Mitt stelfrusna ansikte har svårt att le, men det knakar till. 

 

Nere i södern såg jag vintern som aldrig kom. Där hösten inte hade något slut. Men i fönstret där jag en gång bodde, har min hemlängtan svalnat för längesen.

 

 

Älskade höst. Du är här igen. Du är regnet mot fönstret när mörkret lagt sig. Du är ljusen som brinner timme ut och timme in. Du är löven som byter om och ger sig av. Du är stunden att pusta ut innan snön faller fritt. Du är min tid, att andas in och andas ut.

Så kom det största kapitlet i mitt livs studiebok till sitt slut. Efter 14 år, kottar och äpplen, "tiokompisar", liggande stolen, sökande efter x, grafer och imaginära tal. Efter närmare hundra timmar provtid och tusen timmar studier. Efter grundskolan, Matematik A-E och efter 22.5 högskolepoäng är jag nu klar med matematik. Mitt favoritämne i skolan. Kanske kanske kommer jag någon gång plugga matte igen, men då är det ett fullständigt eget initiativ. Jag är klar med ingenjörsmatten, jag har seglat i hamn. Det räcker inte, jag har även seglat i hamn ingenjörsfysiken. Vilken lycka.

 

 

Varje dag längre från sist vi sågs. Varje dag närmare tills vi ses igen. Min nedräkning från tre veckor och fem dagar är nere på en vecka och tre dagar. Detta är den största av längtan jag någonsin känt. När vi sitter i samma båt, med 70 mil emellan. Då vet han hur han får mig att le. 

 

 

Telefonen ringer, precis som om han hört min tomhet. Den tomhet som ett par timmar innan frågade efter honom. Undrade var han var. Undrade om vi alls skulle ses. Undrade om sommarens veckor i norr skulle förbli lika tysta. Han har en tendens att dyka upp när han vet att det behövs.

 

Denna plats har gjort sitt för nu. Det vet vi båda två. Ändå återvänder vi hit ibland. Kanske för att mätta den hungrande lågan av vänskap. För att den ska kunna brinna vidare. Kanske för att du ska fortsätta dyka upp då, när du vet att det behövs. Inte bara nu, utan resten av livet.

 

Det är sorligt, när det inte längre är samma sak. När bara familjen håller en kvar. När man andas genom ett sugrör i fem veckor. För det är tomt. Det är tomhet. Det är ungdomar i ett litet norrländskt samhälle som skiljts åt. Det är som om vi alltid är här, när vi egentligen aldrig mer kommer vara här, sådär så det är samma sak.

 

 

Vi spenderade helt underbara dagar i fina Dalarna. Jag och han. Min fina. Jag gillar Dalarna. För jag gillar röda hus med vita knutar, jag gillar dalahästar, moraknivar, moraklockor, knäckebröd, falukorv och kvarlevorna efter midsommar. Jag gillar långgrunt i Siljan och picknick på världens längsta insjöbrygga. Jag gillar sommarrodel i Rättvik. Jag gillar Mimosa-stugor. Jag gillar oss och vår semester genom Sverige. Dalarna, Mimosa-stugan, vi kommer att återvända!

 

Jag ställer undan dansskorna, kanske får de vänta på en juldagsdans, kanske inte. Det är något speciellt som händer i allas hjärtan den där helgen i juli. Hemlängtan, efter dyra drinkar och vänner från förr. De flesta hemvändare återvänder nu till sitt, själv blir jag kvar. Kvar i något jag egentligen lämnat för längesen. Jag blir kvar en månad, lite drygt. För arbete och lite studier. Och myggbett förstås. Jag hade visst glömt bort att nästan alla mina vänner flugit ur sina bon. Det är inte längre samma sak.

 

Det är med ont i hjärta som jag vinkar av honom på uppfarten. Tårarna sprutar mest. För att det gör ont. För det ska göra ont när vår första gemensamma semester är slut. När vi suttit i Skodan genom tiotals mil och han sedan fortsätter hem utan mig. När vi stannat för att handla polkagrisar i Gränna. När vi firat min födelsedag för första gången tillsammans. När vi besökt Mellbystrand, Helsingør, Ullared, Varberg och Partille. När vi åkt till Dalarna och bott i världens finaste Mimosa-stuga. När vi härmat dalmål och tittat på moraknivar och dalahästar. När vi badat i Siljan och alltid bottnat. När vi äntligen hamnat i Sveg. När vi stannat i fina Östersund, för att vi båda suktade efter Jämtland. När vi åkt upp till norr och hatat mygg. När allt det där är över, då fattas han mig. Då gör det ont. När jag trillar ihop i hans famn när han egentligen borde åkt för längesen. När jag inte kan andas för att tre veckor och fem dagar känns som en evighet. För att 70 mil är för långt att pendla. För att jag älskar honom. För att jag älskar vår egna lilla familj.

Kärlek, Tanja

Helgen som gick spenderades med min kärlek i Helsingfors. Vi såg Bryan Adams och Eppu Normaali. Vi myste. Vi pussades. Mycket. Vi gick i regnponchos och skrattade mest.

Det blir inte alltid som man tänkt sig från början. Kanske är det just det som gör livet lite bättre. Man tror sig kunna förutsäga de nästkommande åren. Man tror sig kunna bege sig långt bort för att hitta något man saknar hos sig själv. För nya perspektiv och längre somrar. Men i allt detta bege sig långt bort, glömmer man bort resan inåt.

 

Så blir man kär. Man fäller hjärter kung. Och blir innerligt lycklig.

 

Kanske kommer jag sakna Storgatan 8. När hösten tränger sig på. När löven är gula. Och röda. När mörkret smyger in. När värmeljusen brinner timme efter timme och jag ska fixa tentan. När jag har hemlängtan. När han hälsar på. När våra läppar möts. Domkyrkans slag när jag inte kan somna, när jag egentligen borde gjort det för längesen. När jag lever mitt småländska liv med min norrländska mentalitet. Dragspelsmannen och hans line-up. Kanske kommer jag sakna när hösten inte har något riktigt slut. Kanske. Men för en ny början, krävs ett slut. Och så är det med det.

Ibland är jag där igen. Jag kunde ta på den där känslan under förra veckan när det var dags igen. Den där känslan som gör mig melankolisk och ger mig en hemlängtan till en förgången tid. Jag var där igen. Högt upp bland molnen och fri. Sådär fri som jag kände mig då, när målmedvetenhet var så närvarande i allt jag gjorde. 

 

Jag står på en annan perrong i livet nu. Jag väntar på ett tåg jag trodde skulle komma om många år, men samtidigt är jag så oerhört redo att kasta mig ombord. Livet har aldrig känts så vackert som nu. Så vackert som du, älskling.

 

 

Så kom våren. Hit till kanten av Sundsvall. Hit vid havet, där pojken med de djupa ögonen bor. Hit där jag känner mig så hemma. Här vid havet där jag drunknar i hans famn.